Örebro Läns Ardennerklubb

Stor, stark och snäll – det är tre ord som beskriver den svenska ardennern!

I dag är det en ras som blir mer och mer populär, men inte bara som arbetshäst i jordbruket utan fler och fler börjar använda den som ridhäst.

Av: Anna Sellberg.

Ursprung: Sverige och Belgien

Mankhöjd: 155 -162 cm

Färg: Stickelhårig fux, skimmel, mörk fux och ljust brun. Även isabell och andra ljusare fuxfärger är godkända.

Temperament: Stabil och lugn

Används till: körning och ridning

Ardennern är en ras med gamla anor i sitt hemland Belgien. Den mest kända varianten kallades för ”bergsardenner” och föddes upp vid gränsen mellan Frankrike och Belgien. Under 1600-talet och ett par hundra år framåt, användes ardennern främst som rid- och körhäst inom armén.

Den var stark, viktbärande och orkade gå långt med tung packning och en soldat på ryggen. Eller så drog den tunga vagnar med kanoner eller förnödenheter.

Populär ras

På 1800-talet var ardennern mycket populär över hela Europa. Ändå tyckte många att rasen borde förändras.

Förr hade det funnits många små gårdar –nu blev det vanligare med stora egendomar som ägde mycket mark och hade många anställda.

I mitten av 1800-talet ville därför många bönder ute i Europa ha en kraftigare och större arbetshäst. Så uppfödarna i Belgien började korsa ardennern med andra riktigt tunga kall-blod – som brabanthästen.

De nya ardennrarna fick både högre mankhöjd och mer massa, och så småningom försvann den lite mindre typen helt.

Detta trots att det från början var den som varit mest populär.

Till Sverige

Den nya tyngre ardennern gjorde inte bara succé i Belgien och länderna i närheten. Också i Sverige blev man mycket intresserad av de hästar som de belgiska uppfödarna fått fram. Svenska uppfödare letade nämligen efter en stor, stark hästras som kunde förbättra den svenska häststammen. Man tittade på flera olika raser, innan man till sist valde ardennern.

År 1873 importerades de första ardennerhästarna till Sverige. Det var greve Wrangel som köpte in tre hingstar. De fick namnen Ardenne, Faro och Railleur. Så småningom importerade han också två ston, som döptes till Rigolette och La Mére.

Början på en ny ras

Det här fem hästarna kom att bli början till den svenska ardennern i Sverige.

De korsades med svenska lanthästar, eftersom uppfödarna ville få fram en egen, svensk ardenner. Ja, för också här hade jordbruket förändrats, och det behövdes hästar som var både större och starkare än tidigare. Och faktum är att resultatet av korsningsaveln blev så pass bra att man redan efter bara några decennier ansåg att det nu fanns en egen, svensk ardenner. Den svenska ardennern har alltid varit vanligast i södra och mellersta delen av landet. I norra Sverige föredrog man den mindre och livligare lanthästen, den som så småningom utvecklades till nordsvensk brukshäst.

Egen ras

I dag räknas den svenska ardennern som en helt egen ras. Den har ett lugnt och stadigt temperament, livliga rörelser, är lättfödd, frisk och sund. Och faktum är att nuförtiden händer det att andra länder importerar svenska hästar, för att förbättra sin egen ardenneravel! Den Svenska Ardennerföreningen bildades år 1901, och sedan dess har man gett ut en stambok om året

Hästen i Sverige

Fram till början av 1960-talet användes hästar fortfarande på många gårdar runt om i vårt land. Man plöjde, harvade, sådde och skördade med hästens hjälp.

Men så småningom blev det fler och fler som skaffade traktor i stället för häst. Det var enklare, för traktorn krävde mindre skötsel och orkade mer.

I dag finns det nästan inga småjordbruk kvar – i stället har vi stora lantbruk med enorma åkerarealer, som till största delen sköts av maskiner. Visserligen finns det de som fortfarande använder hästen i sitt jordbruk, men då ofta kombinerat med traktor för de tyngsta sysslorna.

Rid- och körhäst

I stället har ardennern fått nya arbetsuppgifter – bland annat som ridhäst. Den är stadig, trygg, och en perfekt kompis för turer i skog och mark. Många kör också med sin ardenner, både med vagn, släde och olika jordbruksredskap. För att bevara rasens goda lynne måste alla hingstar göra körprov på premieringen innan de godkänns för avel.

Det finns också tävlingar för den som vill tävla med sin ardenner. Brukskörning, bruksridning, skogskörning och plöjning är alla tävlingstyper som passar för de här tunga kallblodshästarna – men det är inget som säger att du inte kan prova på såväl dressyr som working equitation eller andra grenar med din häst.